Det finns något särskilt med vass. På håll kan den kanske verka ganska oansenlig, men när man stannar upp och verkligen tittar på den framträder alla detaljer. De tunna stråna rör sig sakta i vinden och skapar ett mjukt, nästan böljande landskap. När hösten kommer förändras färgerna och det gröna övergår successivt i varmare toner av gult, brunt och beige.
Runt Örnsköldsvik finns många platser där naturen känns nära. Här möts hav, skog, sjöar och öppna landskap på ett sätt som gör att årstiderna blir tydliga. Vassen hör ofta hemma i de lite fuktigare miljöerna, nära vatten och stränder. Där får den växa relativt ostört och blir en naturlig del av landskapet.
Just sådana här motiv tycker jag är intressanta att fotografera. Det behöver inte alltid vara något storslaget eller dramatiskt som fångar uppmärksamheten. Ibland räcker det med några vasstrån, ett lugnt vatten, en grå himmel eller det speciella ljuset som uppstår en höstdag.
När vinden tar tag i vassen förändras bilden hela tiden. Stråna böjer sig åt samma håll för att sedan långsamt resa sig igen. Det blir nästan som ett naturligt mönster som aldrig riktigt ser likadant ut två gånger.
För mig är sådana bilder också ett sätt att dokumentera den miljö som finns omkring oss. Örnsköldsvik är kanske mest känt för sin dramatiska kust och närheten till Höga Kusten, men det finns också en vardaglig natur som lätt hamnar i bakgrunden. Vass, gräs, träd och små vattenytor är en del av den omgivning vi passerar varje dag.
Det är just det enkla som gör bilden intressant. Naturen behöver inte vara spektakulär för att vara vacker. Ibland behöver man bara stanna upp en stund och se det som faktiskt finns framför en.