En bild på min hund Siba som gör lite cirkuskonster. En mycket trevlig hund som hängde med husse i vått och torrt.
Siba var en sådan hund som verkligen blev en del av familjen och vardagen. Hon fanns där, oavsett om det handlade om en vanlig dag hemma, en promenad, en utflykt eller något annat äventyr. Hon hade sin egen personlighet och sina små egenheter, precis som hundar har, och det är just sådana detaljer man kommer ihåg långt efteråt.
På bilden ser hon ut att vara mitt i någon av sina små cirkuskonster. Det var mycket personlighet i den hunden och hon kunde verkligen bjuda på sig själv. Det blev många skratt genom åren och många fina stunder som fortfarande dyker upp i minnet när man ser gamla bilder.
Siba var också en trogen följeslagare. Hon hängde med husse i vått och torrt, och det spelade egentligen ingen större roll vad vi skulle göra – bara hon fick vara med. Det är nog en av de saker jag minns allra bäst. Den där självklara känslan av att man hade sällskap och att hon alltid fanns där.
Förra sommaren, 2017, hade Siba blivit 11 år gammal och då var det dags för henne att sluta sina dagar. Det var naturligtvis tungt att säga farväl efter så många år tillsammans. När man haft en hund så länge blir den en självklar del av livet, och tomheten märks när den inte längre finns där.
Men när jag tänker tillbaka på Siba är det framför allt alla de trevliga minnena som finns kvar. Alla promenader, alla små upptåg, alla vardagliga stunder och alla gånger hon bara var där bredvid mig.
11 år går fort, men alla fina minnen finns kvar. Och ibland räcker det faktiskt med att se en gammal bild för att minnas precis varför Siba var en så speciell hund.
En riktig kompis, helt enkelt. ❤️